Det har ju gått nästan fyra månader sedan senaste numret av Ultimate Comics: Avengers kom ut, men nu har äntligen Mark Millar och Carlos Pacheco lyckats få tummen ur och pressat ur sig det femte och näst sista numret av den här storyn. Vad förseningen berott på vet jag faktiskt inte. Det brukar väl allt som oftast bero på att tecknaren inte lyckas leverera ett nummer i månaden, men som sagt, den här gången vet jag inte om det hängt på Pacheco, Millar eller på Marvel i stort. Hur som helst, nu är väntan över, och frågan är väl egentligen om det varit värt att vänta i över ett kvartal på det här numret.
Svaret i min mening är nej. Inte för att det här är tråkigt, för det är det inte, och inte heller för att det är fult, för Carlos Pacheco är en riktigt grym tecknare. Det är snarare så att det här precis som tidigare nummer känns som upptakten till något riktigt coolt. Problemet är bara att det här inte längre är en upptakt, utan att det är näst sista numret av konflikten mellan Ultimate Avengers och Red Skull (aka Captain Americas son). Vi borde alltså vara mitt uppe någon sorts actionklimax här, men tyvärr så känns det inte riktigt så. Det karaktärsdrivna berättande som Millar styrde så bra i Ultimates 1 och 2 är inte alls lika framträdande här, så även trots att vi är uppe i fem nummer så känns War Machine, Red Wasp och Nerd Hulk rätt långt ifrån det starka persongalleri som han etablerade i sina tidigare versioner av Ultimates. Inte för att de är trista i sig (jag själv tycker samtliga känns rätt lovande), utan mest på grund av att de inte getts särskilt mycket utrymme. Det känns överlag som att det finns extremt mycket potential här, men att det när vi nu närmar oss slutet börjar kännas lite som att det kanske inte kommer att räcka hela vägen fram. Trots detta så är Ultimate Comics: Avengers fortfarande faktiskt en av mina favorittitlar. Den är lite som en John Woo-rulle fullproppad med supersteroider – det är snabbt, brutalt, kaxigt, kul och fullständigt överdrivet. På ett bra sätt.